Farväl min älskade Dixie..

Nu har denna svåra dag som hundägare nått även mig. Min pappa ringde mig i morse och sa att Dixie (min gamla hund som bor hos mina föräldrar) hade blivit dålig under natten och hade bajsat, kissat och kräkts inne. Hon var även nästan förlamad i kroppen och kunde inte resa sig.

Jag hämtade upp min bror och vi åkte dit. Dixie låg alldeles stilla, ena ögat hängde inte riktigt med och ur höger mungipa rann saliven. Hon hade förmodligen fått en hjärblödning så det var inget svårt beslut. Vi åkte till Djursjukhuset i Malmö och lät henne somna in. Från bilen fick hon köras med bår eftersom hon inte kunde gå. Både jag, mamma och min bror fanns där hos henne. Hon var lugn och hade inte ont.

Dixie blev 15 år och en månad, en aktningsvärd ålder för en så pass stor hund. Hon var över fjorton år då vi använde försäkringen första gången, då livmodern togs bort förra sommaren. Och vi fick ett fint sista år med henne som vi är tacksamma över.

Många är minnena med dig Dixie eftersom du funnits i mitt liv sedan jag var 11 år. Min allra bästa och trognaste vän. Som jag hade längtat efter dig då, min första alldeles egna hund. Du rymde och hittade på egna hyss och vi hade väl ingen direkt lysande tävlingskarriär men du hade en underbar personlighet.

Älskade Dixie, vi kommer att sakna dig!